15

Diagnostik vid IBD Diagnostiken av IBD grundar sig framför allt på anamnes, status inklusive endoskopi med biopsi och PAD. Olika metoder för bildanalys (röntgen inkl datortomografi (DT), ultraljud, magnetkamera (MR), tunntarmskapsel) kan ofta behöva användas. För gradering av sjukdomens svårighets- grad används kliniska tecken och symptom i kombination med vissa laboratorieparametrar.

UC eller CD? På basen av den kliniska bilden, samt beroende på utfallet av olika diagnostiska undersökningar, går det vanligen att ställa en korrekt IBD-diagnos vid den initiala utredningen i 90 % av fallen. Vid enbart kolonengagemang är cirka 5 10 % av patienterna svåra att hänföra till endera diagnosen i den akuta fasen och tillståndet kallas då IBD-U. Oftast kan diagnosen fastställas efter ytterligare en tids observation (upp till några år). Majoriteten av obestämbara koliter kan så småningom hänföras till CD. En ändring av diagnosen från CD till UC är kliniskt ovanligt, men det omvända förekommer däremot inte sällan. Ibland kommer omslaget efter flera års observation och då vanligen genom histologiskt påvisande av granulom eller på grund av utveckling av fistulerande sjukdom eller inflamma- tion i övre GI-kanalen/tunntarmen. Aktuell forskning visar att Crohnkolit har mer genetiska lik- heter med ulcerös kolit än med ileocekal Crohn. I framtiden kommer troligen uppdelningen av IBD vara mer detaljerad och baseras på genetisk och/eller immunologisk diagnostik.

1. Anamnes och status En riktad anamnes avseende de symptom som anges i Tabell 2 ger ofta en god vägledning i den kliniska diagnostiken av